Housewife of Hammarö.

Lite uppdatering om vad som hänt de senaste dagarna...

Onsdag natt, när jag precis skulle släcka o sova,
känndes det som vattnet gick.
PANIK!
Alldeles för tidigt men visst det är "bara" 2 mån kvar så
det kanske inte skulle vara fullständig
katastrof om han tittade ut men ...
Jag flyger upp ur sängen och det är inte vattenavgång utan
BLOD, massor av blod!

Det är INTE ok, så mycket vet jag.
Springer ut i hallen o börjar försöka komma på vem jag kan ringa.
C är givetvis inte hemma utan befinner sig i Malmö,
Pappa har semester o jag trodde att de var bortresta,
mamma var på väg från STHLM, syrran har Ella
FAAAN!
Jag inser attt jag behöver en ambulans men jag kan
ju inte lämna Engla hemma, ngn måste komma o ta henne.
Ringer mamma som tur var var hemma sen en liten stund o hon
kastar sig iväg medan jag ringer 112.
Bara att slå 112 blir man ju helt skakis av.
Jag minns att jag tänkte; undrar om jag hinner slå nr innan
jag dör...
Jag står i duchen o pratar m 112 o blodet sipprar längs benen,
det blir en liten pöl vid fötterna; jävlar att det måste lägga sig i kakelfogarna!
Hur f-n ska jag få bort det?!
Konstiga tankar man får i sånna här situationer..

Jag är ju givetvis livrädd att Engla ska vakna o se allt blod men som tur är sover hon så gott så.

Mamma kommer samtidigt som ambulansen, vilket känndes som en evighet
men det tog nog bara ca 10 min.

Undet hela tiden känner jag inte en enda rörelse från bebben,
 jag var helt säker på att han dött.

Väl inne på CSK hamnade jag på förlossningen och det första
de gjorde var att lyssna efter bebbens hjärtljud.
Då ville jag bara DÖ men när det där
lilla hjärtat pickade på i full fart var lättnaden SÅ JÄVLA ENORM!

De förberedde för ev snitt, jag fick en spruta som ska
hjälpa till i utvecklingen av lungorna, kollade
alla CTGkurvor under hela natten.
Hur skulle jag göra med C?
Han kan ju inte göra ngt mer än att bli
skitorolog o dessutom vara i Malmö!

Jag fick tag på honom efter 30 ca försök, nyvaken
o några öl i kroppen.

Sen låg vi där, jag o mamma o bara väntade..

Efter UL på förmiddagen blev jag inskriven på en avd.
De misstänker att en del av moderkakan har släppt
men det är nästan omöjligt att säga.
VILA är ledordet och INTE lyfta tungt.

NU är jag hemma och det känns skönt!
Oron sitter som ett gnag i hela mig men
jag måste börja lite på mig själv o mina instinkter
att allt kommer gå bra och om ngt händer
så är det inget som jag kan göra för att förhindra
eller förutse.
Det funkar inte attt sätta sig själv i en glasbubbla
i 2 månader och bara vänta.
Det blir inte bra för ngn.
Men det får bli några riktigt lugna dagar tills
jag ska på uppföljning om en vecka.

Jag fick förresten avslag på min havandeskapsansökan
när jag låg under bevakning på förlossningen.
Jag har inte tillräckligt med tunga lyft på mitt jobb.

Bra jobbat FK...

Vi hörs

Kram♥